Thursday, November 26, 2009

his name was einar

When I was a kid I read a long series of books that had belonged to my mom. The heroine was a young woman, and the books chronicle her life growing up, getting married, and starting a family. Along the way the readers got a few valuable life lessons. What particularly stuck in my mind was the the idea that if you go out without your wedding band, you have to watch out because men will think you are available and it will be awkward.

It was all steeped in 1940s morals and values, and I gobbled it up.

The main character gets married around book 2 or 3. The courtship is traditional and safe, and she marries someone her family know well and love.

The traditional heroine in those books from when my mom was growing up married her first cousin. So, I've always associated marrying your cousin with safety.

In the US, not so much. From today's New York Times:

WHEN Kimberly Spring-Winters told her mother she was in love, she didn’t expect a positive response — and she didn’t get one.

“It’s wrong, it’s taboo, nobody does that,” she recalled her mother saying.

But shortly after the conversation, Ms. Spring-Winters, 29, decided to marry the man she loved: her first cousin.

4 comments:

Ullah said...

Åh, Fröken Sprakfåle! Jag läste också allihop, min mammas. Undrar var de är nu.

Annaa M said...

Läste också någon Sprakfålebok, och många andra liknande. Men jag minns inte de där kusingiftena annat än i någon enstaka bok. Är du säker på att det inte är just någon enda bok som gjort så stort intryck så minnet spelat dig ett spratt? Vagt anar jag i minnet att det dyker upp någon nästan okänd kusin i någon bok, vilket skulle kunna tyda på ett visst moraliskt avståndstagande från kusingifte ändå. I de översatta böckerna är det ju dessutom tveksamt om det verkligen rörde sig om "first cousin". Vi hade ett kusingifte i bekantskapskretsen på 50-talet och det ansågs rätt så suspekt!

Lotta K said...

Hej Annaa, jag minns bara serien med sprakfåleböcker, och Einar. Inga andra kusingiftemål.

Anonymous said...

Älskar Sprakfåle-böckerna (ärvde ca 10 stycken av min mor), men jag tyckte alltid att det kändes skumt det där att Inga-Maja gifte sig med sin kusin. Det är dock ingen i boken som verkar tycka att det är konstigt - Inga-Maja talar glatt om sin "faster dito svärmor".
Lotta Månsson (i Merri Viks Lotta-böcker från 60-talet) gifter sig med sin brylling Paul, de är ju då alltså fourth cousins/fyrmänningar. Pauls farmor och Lottas farfar var kusiner. Det poängteras ofta i böckerna att de är AVLÄGSET släkt.
Hälsningar Elna i Skåne