On a recent morning television panel, former Swedish Green Party leader Birger Schlaug said that all Chinese look alike. In particular he was talking about the young women who, dressed in uniforms and in identical hairdos, carried the signs bearing the names of the different countries during the opening ceremony.
I've seen similar comments made on Swedish blogs.
Intercultural research states that it's easier for us to recognize and remember faces within our own race. But I would guess that tendency decreases when, or if, we are actually exposed to people of other races.
It may be that the China Olympics is the first opportunity many Swedish people have had to see large numbers of Asians. Because obviously Asians don't look any more alike than Swedes do.
So, yeah, look a little closer everybody.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Lotta, I got a lot of friends from China.
Birger
Birger, in general I don;t think we need to worry about how we treat our friends, or what we think about them. What we need to worry about is our attitude towards that vast majority in the world that we don't know yet.
Absolut! Jag kan hålla med dig om att ju mer man ser olika nationaliteter/raser (usch, i brist på bättre ord men jag gillar inte riktigt det ordet) desto mer ser man olikheter i utseendet.
Jag ska erkänna att då jag bodde i Stockholm och inte såg eller kom i kontakt med lika mycket olika sorters människor så kunde jag nog känna att alla asiater såg likadana ut. Jag vet att min man som även i Sverige (i forskningsvärlden, i akademiska livet) alltid haft kollegor från vitt skilda håll störde sig på att jag inte kunde "se" skillnader och buntade ihop alla.
Jag skäms lite, för nu när jag bott snart två år i USA så är det så annorlunda. Jag bor på ett ställe med väldigt mycket asiater och jag ser nu så tydligt att det är stoooora skillnader i utseendet och man kan verkligen inte bunta ihop folk på det sättet.
En annan sak är namn, för mig har tidigare alla asiatiska namn låtit lika. M har alltid kunnat säga direkt att det där är koreanskt, det där är japanskt och det är kinesiskt osv. Medan för mig var allting ping pong. Typ.
Man lär sig och förändras så länge man lever...och tur är väl det.
Hej Anne! Visst är det tur att man lär sig... och det är själva poängen också som jag ser det.
Det där med namnen är intressant också. Man är verkligen fast i sin egen värld, och i sina egna sätt att se saker, tills man tvingas ur dem. Och jag tror det är en himla nyttig läxa att inse att det är massor i världen man är blind för, men som har värde eller mening för andra.
Jo, det är helt klart en nyttig läxa att inse att det är mycket i världen man är blind för.
Det gäller ju alla, att bli ihopklumpad som europé händer ju titt som tätt här också. Att någon här bosatt och uppväxt gör så. Medan jag ju kan se skillnad på européer, om det är en östeuropé, en skandinav osv.
Sen kommer det ju in det där med föreställningar också, att man förväntas se ut på ett visst sätt.
Jag ser inte alls typiskt skandivavisk ut och det får man ju höra att är "konstigt" för är inte "alla" långa, blonda och blåögda...
Förresten, inte hört fler bra program från American Life?
OOoo! Om du inte hört det än måste du lyssna på förra veckans (tror jag att det var), en repris på en show som heter "Breakup". Fantastiskt roligt med en tjej som skriver en låttext och intervjuar Phil Collins.
Post a Comment